Har funderat en del på kompisar på facebook och twitter som man pratar med en del men aldrig mött. För mig är det lite abstrakt att aldrig ha mött personen, men ändå ha en kontakt, ibland personlig.
Så slog det mig att det är som att ha en låtsaskompis. Har alla haft en sån barndomsvän? Hade en när livet kändes extra tufft. Det var bekvämt så, att ha en allierad som alltid fanns där för mig.
Fördelen nu är att låtsaskompisarna har egna viljor och svarar på frågor på riktigt. Det finns en trygghet i att hitta likasinnade med intressen att diskutera, erfarenheter att byta, tips att ge osv. Först tyckte jag det var lite småkul med facebook eftersom kompisar från förr fanns där och vi kunde berätta vad som hänt de senaste 20 åren, men när det var gjort så fanns bara inläggen om barn, katter, väder och vind kvar. Det är i och för sig trevligt att läsa om. Tyckte bara att det fattades något.
Så insåg jag plötsligt att man kunde lägga till folk med samma intressen men som jag inte kände. Först var det lite skrämmande för det kändes som jag knackade på en stugdörr hemma hos någon. Det gör man ju bara inte, utan inbjudan. Det visade sig att det gick alldeles utmärkt. Vad kan hända? Att bli ignorerad? Då finns andra att ”adda”, villiga att prata, reflektera, skoja och nätverka.
För mig har det betytt att jag inspirerats till nya tankar, lärt nytt, förändrat mitt tänk kring gamla idéer, fått nya idéer osv. Sen kanske det inte spelar någon roll vad man kallar sina vänner, kompisar, twänner eller låtsaskompisar.
